Har tappat målet i sikte…

Jag har bestämt mig för att älska det här. Trots att huvudet skriker att jag inte orkar fler beslut, mer krångel, ytterligare administration och ännu mer kontakter med entreprenörer, myndigheter, säljare och tyckare.. Efter att ha tagit många avgörande smått osynliga steg så har jag nästan glömt bort… Vad var det vi drömde om att bygga? Vad är det egentligen vi söker i ett hus? Vad önskar vi ha för känsla i vårt nya hem och vad ska det ha för utsida? Herregud, hur kan jag ha tappat bort detta på vägen?

Vi kämpar beslutsamt vidare. Det är många steg än som ska tas. En enskild firma ska bildas eftersom marken är så stor att det klassas som lantbruk, investeringar i markjobb måste göras för att göra den beboelig, en situationsplan ska formas, väg dras och hus och ekonomibyggnad ritas. Vi ger inte upp, men ja.. det kommer att bli en resa. Ett steg i taget, så går det…nog…

Varför kan vi aldrig ta den lätta vägen?

Vår egna nya plats på jorden… och där högst uppe på åsen sätter vi ner bopålarna…

Hjärntrötthet efter juridiska knutar

bana ny väg

Gråzonsproblematik är inte bara en del i mitt yrkesliv. Det verkar generellt gälla inom all form av juridik. Så även inom fastighetsbildningslagstiftningen. På något mystiskt sätt att jag lyckats tråckla mig igenom den här processen, och kan skatta mig lycklig att jag har stor vana av att hantera myndighetskontakter, har grundläggande juridisk kunskap, har ett gott sinne för struktur och planering, är hyfsad på att skriva och förklara och framför allt är sjukt målmedveten. Men i mitt stilla sinne kan jag inte låta bli att undra hur alla människor som inte är smått galna, har en övernaturlig myndighetskoordinationsförmåga och som är i vår situation klarar av denna snåriga ansökningsskog!?

Och ska det verkligen behöva vara så här komplicerat att få bygga en ny fastighet? Ska det verkligen vara så här dålig samordningsförmåga mellan berörda myndigheter? Hur många tillstånd ska man behöva söka och avgifter ska man behöva betala? Jag förvånas hela tiden längs den här vägen…

Alltid lite tyngre att bana ny väg.
Att gå sin egen väg…

Nu har köpet gått igenom. Vi är nu ägare till en helt ny fastighet (mark), ganska precis ett år efter att sökandet efter platsen att bygga vårt hem tog fart på riktigt.

Nu börjar en ny fas i processen. Och jag betvivlar inte, den kommer inte att bli lättare!