Vägen som ska leda oss hem.

Efter månader, ja över ett år, av tillståndsprövningar av alla dess slag ser vi nu ljuset i tunneln. Sedan i somras har det fortsatt att rulla på. Vi ansökte om bygglov innan semestern och beslut kom i oktober, en anmälan skickades till miljöavdelningen om enskilt avlopp och en 2,5 meter djup provgrop grävdes för att jord skulle kunna lämnas in på labb och testas. Då det visade sig att jorden var för tät så blev det aktuellt att ansöka om att få anlägga en markbäddslösning istället och kommunen kom ut på plats och inspekterade. Sedan kom ett positivt beslut även där, och det blev fritt fram att gräva för avlopp. Vår avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen för omvandling av markanvändning där gården ska ligga gick också igenom… så NU ÄNTLIGEN går det att sätta spaden i marken – so to speak.

Alla dessa blanketter… pappersarbetet har kostat en förmögenhet framför allt i tid. Men också i pengar.

Dessutom så hände plötsligt något som faktiskt SYNS i somras. Vår fina långa böljande väg in till fastigheten från landsvägen anlades. Efter det kom Trafikverket förbi och synade och godkände vår utfart. Och så kom den regniga hösten och vägen behövde justeras på sina ställen då översvämningar uppstod. Den täta lerjorden gör att avrinningen inte är den bästa…

Vägen hem.
Så äntligen så fanns det en väg, som bar hem. Tänk att få gå sin egen väg!

Och nu… äntligen, fortsätter arbetet för att forma gårdsbilden.

Elen är också beställd sedan ett halvår, men kommer förmodligen inte förrän till sommaren. Jämtkraft har lång kö i Åre kommun och för oss måste de dessutom investera i en ny transformatorstation som också kräver sitt bygglov. Vi har i alla fall beställt fiber samtidigt, vis av erfarenhet hur lång tid IP Only brukar ta på sig. Allt annat än en samdragning av kablar in till tomten vore dessutom galet oekonomiskt för dessa företag, så vi kopplade ihop dem så kanske det går snabbare… Vi är ju hyfsat beroende av både el och fiber till fastigheten då det utvecklas IT-system på löpande band hemma…

Ibland måste man få gå på känsla…

Det är fasligt snårigt och därmed också tidskrävande att göra allt rätt i processen med att köpa mark och bygga hus.

Ibland måste man bara lätta upp stämningen lite och få känna att det faktiskt händer något. Då börjar min mer spontana sida att visa sig och jag ”råkar” köpa inredningsdetaljer. Det blir ofta saker som är för bra för att låta tillfället passera. Och alltid måste jag stå till svars för det jag fyndat, hålla ett försvarstal om fördelarna och oftast får jag faktiskt positivt bifall av min andra hälft. Även om han tycker jag är extremt omständlig, på tok för detaljfokuserad och onödigt välplanerad.

I sommar har dessa företeelser inte uteblivit. Jag har råkat köpa tapeter till klädkammaren som ännu bara finns i en husritning. Tapeter – vilket vi överhuvudtaget enligt mannen INTE ska ha i huset. Blommiga klassiska dyrgripar – HELT fel snitt enligt ovan nämnda man. Och dessutom bara stuvbitsrullar som inte riktigt räcker till hela rummet…. Men till mitt försvar var denna typ av tapeter något jag letat efter länge och plötsligt hittade jag alltså de perfekta av en slump. Då får man bara slå till, och att man dessutom kan göra en hacka på att köpa stuvbitar och sedan kompletteringsköpa… Ja, då är det ju inget att fundera på! Eller hur?

Jag råkade också beställa 4 barstolar till köket. Denna gång var vi faktiskt överens om vilka stolar vi skulle ha, efter lång eftersökning av de perfekta just för vårt hem… Men tajmingen kanske inte var optimal… Vi har precis flyttat till mindre hus som vi hyr tills vårt eget är klart och allt vi äger får i princip ställas ut i ladan på gården. Men till mitt försvar, så var de på rea! Och man vet aldrig om de går ur sortimentet, och att leta efter nya stolar som vi blir överens om skulle passa i vårt framtida kök- det skulle vara alltför tidskrävande!

Det finns fördelar med att råka köpa saker på förhand, så länge man är säker på sin sak. Det första är att vi i min familj är extremt noggranna i våra val och det innebär att vi aldrig skulle klara att göra alla val till gården samtidigt. Valen av material och detaljer tar helt enkelt för lång tid. Dessutom så passar vi alltid på med ett inköp då det är rea, och trots lagerhållningen fram tills färdigt hus -så får man ju ändå se vinsten av att inköpspriset blev något lägre än väntat. Även om man måste släpa runt grejerna. Typ runt halva jorden. Och riskera att de blir uppätna av möss i ladan innan inflytt.

Sedan skulle vi in i en kakelbutik under vår semester i södra Sverige för att få lite inspiration. Varför lär sig aldrig denna man tänker jag…?! Det slutade naturligtvis med att jag hittar till fyndhörnan och finner just den sortens klinkerplattor som jag VET att jag vill ha i tvättstugan. Vackra stora bruna stenklinker från Italien av måttet 60 X 60, som plötsligt kostar 199 kr/kvm istället för 900. Det blir köp förstås, även om någon rackare köpt 4 kvadrat av dem, så jag måste kompletteringsbeställa i expressfart från Italien den sista kvadraten… Nåväl, sagt och gjort. Mannen bet ihop, packade in 150 kg klinker i semesterpackningen och styrde norrut och hemåt.

Skisser över framtiden

Parallellt med alla ritningar av kartor och byggnader så är det fullt fokus på det blivande köket just nu. En engagerad köksexpert har hjälp oss att planera vårt kök efter de mått vi ritat upp. Och det har resulterat i ett antal olika ritningar, som vanligt när man vill maxa varje val. Vi funderar på hur man rör sig i ett kök, vilken förvaring vi behöver, vad som är snyggt, vilken utsikt man vill ha i olika arbetsmoment, vad som passar vår familj och vad som går ihop med resten av huset.

Vi har stött på nya lagparagrafer som reglerar att man inte får ha en spis på en köksö, utan att samtidigt ha vattenho. Det krånglade till våra val och vi behövde förstora köksön rejält för att få plats med bägge, 4 barstolar och tillräckligt med förvaring.

Sen var det det där med materialval igen. Jag väljer snygga detaljer och mannen talar om för mig att de inte går ihop med helheten. Då väljer han om, matchar materialen mot till exempel trappsteg och ända upp mot övervåningens golv. Allt måste hänga ihop. Säger han. Och när han djupdykt i alla olika attiraljer så slutar det oftast med att jag säger att det blir bra, eftersom jag inte orkar ta allt ett varv till … och eftersom vi egentligen inte alls skulle fastna i så här ingående beslut just nu, utan egentligen bara få fram en grov köksplanering och ungefärlig budget. Vi har till och med beställt hem provbitar av cool mosaik i metallic, det visar sig bara försvåra alla val ännu mer :-/ Men jag kan tänkas slå det mesta… jag har redan hittat barstolar som kommer passa perfekt, och behöver nog beställa dem nu – de är ju på rea 🙂

Åsa på Beijer var dock en klippa. Kom och hämtade upp mig en dag bara för att jag skulle få klämma och känna lite på olika luckor och kika på olika alternativ. Och ritade klart köket på sin semester fram till 23 i fredags kväll. Det kallar jag service det!

Det är dock skönt att börja se lite synliga resultat, om än animerade efter månader av annat. Och idag snitslade vi ut vår vägdragning, så markarbetet kan börja! Väg ska dras, el och bredband ska in, avlopp ska grävas, vatten borras och ett större markarbete ska göras för att få fram gårdsbilden. I höst kommer det börja hända grejer på riktigt!

Mål i sikte!

De senaste veckorna har varit intensiva och gått i skapandets tecken. Vi har jobbat fram vår egen planlösning. Och sen ändrat den. Och sen justerat den. En förstående och hjälpsam konstruktör har stöttat oss i att rita vårt alldeles egna hem, från grunden. Ett hem som passar oss, och som på intet sätt följer några normer. Eller standardmått heller för den delen.

Vi har diskuterat det en del, då jag envisats med att rita in mina möbler i planlösningen. Jag tänker att det måste väl ändå vara en av de stora fördelarna med att rita sitt eget hus, att man faktiskt kan forma det HELT efter egna behov. Om jag behöver plats för ett skåp som inte följer standardmåtten, måste man ju ta höjd för det i ritningarna. Eller hur?! Ronnie, som hjälper oss att konstruktionsrita huset, har samma sätt att tänka som min livskamrat, så de var lite emot detta påfund. Eller såsom jag ser det… denna fantastiska idé. Men när mannen kom på att han tjänade på att rita perfekta mått i bio-rummet…. då vände det! Så nu sitter de där med exakta mått, i ritningen. Våra möbler.

Det resulterade dock i en liten merkostnad, då vi insåg att ett spabad inte skulle få plats på balkongen. Så det blev ett extra dimensionerat mått på uteplats och balkong, med plats för de möbler som var ämnade att stå där.

Mål i sikte
Inte på långa vägar i mål. Men helt klart ett delmål att fira!

Nu har alltså vårt blivande hus en insida. Åtminstone till formen. Nästan alla interiöra valmöjligheter är kvar. Det kommer sannerligen bli en lång resa. Idag fattade Trafikverket dessutom beslut på att vår utfart är okej att dra ut på landsvägen, en viktig faktor för fastigheten. Men ännu återstår en hel del mätande och ritande på kartan/situationsplanen och den är svårare än man tror.

Jag har absolut INGEN förmåga att kunna se saker tredimensionellt. Eller hur huset skulle kunna se ut exteriört. Då är det ju extra fantastiskt med dessa dataprogram som kan animera och visa hur det kommer att bli. Det här är så långt ifrån den stil på hus jag tidigare gillat. Det är så modernt – och jag som gillar sekelskifteshus… Och jag som ville ha ett vitt putsat hus, under resan förvandlades detta hus till något helt annat! Jag är förvånad själv, för jag brukar vara extremt principfast. Men det kanske var tur att processen var lång mellan idé och verkstad. Även om det här året med myndighetskontakter och beslut känns lite väl lång och omständlig. Och än är det ju inte över. Bygglovet är förstås ett avgörande beslut som är kvar, även om vi redan betalat för att åtminstone få ett förhandsbesked. Det är ju ändå som en slags försäkring för att få bygga- på netta 18 000 kronor.

Två steg fram – ett steg bakåt…

Att bygga med oss kan knappast vara ett lätt uppdrag. Den stackarn som tagit på sig uppdraget hann inte mer än att gå på semester innan han fick bjuda hem oss till sig för att visa val han själv gjort på sitt hus, gå igenom alla kalkyler, förbereda bygglovshandlingar, börja räkna på nya byggnader – och svara på alla våra frågor och ta del av den ena nya idén efter den andra….

Färg, form, insida, utsida… och alla dessa skisser och kartor. Snart vill min hjärna ta semester från det här ett tag. I mitt stilla sinne trodde jag att vi snart var redo att gå till beslut med alla kalkyler och skicka in bygglovsansökan. Men efter idag känns det som att det är lång väg kvar än innan ansökan är komplett… Reviderade ritningar ska skapas, för att komplettera med våra nya idéer. Framför allt väntar vi på ett totalpris då vi för tillfället står med ett huskalkyl exkluderat våra fönsterpartier. Jag bävar inför den offerten…

Man får varva med lite annat. Köpa trimmer och börja markera ut platsen där huset ska stå, fundera över materialval i badrum, hitta snygga stolar till köket, och räkna slantar. Om vartannat.

Och drömmen om det vita huset blev nog en tjärvitrolvilla, med matchande ekonomibyggnad kanske…

Inspiration hemma hos Alexander – panel, kök, bastu…

Jag såg hans blick när han studerade våra nya infall i de interiöra ritningarna… ”Vad är det där… runda hörn? Det är mycket jobb med det… ”

Vi kan bara konstatera en sak. När man ritar sitt hem är det väldigt svårt att hålla sig på mattan.

Det finns en baksida av alla framsidor.

Ett lånelöfte av banken efter en lång rad med underlag , en skriftlig värdering av mäklare på en fastighet som ännu inte är uppförd, beslut om upphävt strandskydd efter 9 månaders handläggning och väntan , ett samråd och beslut enligt miljöbalken 12:6 hos Länsstyrelsen om nyanläggning av väg, inhämtade offerter på ekonomibyggnad och vinterträdgård, offert och ritningsförslag på trappa, planering av markarbete och placering av byggnader, avlopp och vatten, beställning av fiber, samplanering mellan Jämtkraft och IP Only (så de slipper gräva två gånger), uppstart av enskild firma för att vi köpt en större mark än 2 ha = näringsfastighet, anlitande av redovisningskonsult till bokföring …. roligare än så blir det inte.

Alla är små steg i processen. De syns inte. Men det tar tid. Och kraft!

Och framför allt är de en del av en byggprocess. Skojsigt eller ej. Vare sig man vill eller inte. Ska man bygga ingår det MYCKET handläggning.

Det gäller att hitta engagerade handläggare har jag märkt. Vi har haft tur i de flesta fall. Och jag har lärt mig massor av samhällskunskap. Och min kära fästman har förstått att jag är helt oumbärlig…. Han erkänner att han inte ens skulle kommit längre än till idéstadiet utan mig. Och just när jag skriver detta, och ser tillbaka på alla hundratals timmar jag lagt på vårt blivande hem så känner jag mig FANTASTISK.

livskvalité

I am the world. Even if I did not create it.

It takes a fool to remain sane.

Jag finner det smått nervkittlande , många gånger uppretande och fasligt motivationsprövande. Jag är ju en myndighetsperson, jag har arbetat över 20 år (herregud!!) i offentlig sektor. Men ändå. Det här är det krångligaste och mest byråkratiska jag upplevt.

Jag måste blicka bakåt och summera. Det är ett bra sätt att minnas hur långt man kommit. Vi har hittills:

– hittat vår fina mark och fått kontakt med ägarna

– kommit överens om att få köpa marken, skrivit köpeavtal

– ordentligt förarbete med inläsning på rättsfall avseende avstyckning av skogsmark

– tagit kontakt med vägsamfällighetens styrelse och fått godkänt att ansluta sig till skogsbilvägen

– ansökt om och fått godkänt förhandsbesked av Åre kommun (kartor, blanketter, dokument för syftet med fastigheten och bilagor – en procedur på sammanlagt 3 månader)

-ansökt om och fått godkänd avstyckning av Lantmäteriet (bara 13 bilagor…)

– ansökt om och fått godkänd utfart på landsvägen av Trafikverket

– ansökt om jordförvärvstillstånd och fått godkänt av Länsstyrelsen

– upphandlat byggentreprenör och satt vår tillit till de som ska få bygga vårt hem

– upphandlat entreprenör för markarbete, vägdragning, avlopp, jordvärme

– beställt el till fastighetsgräns

-beställt och fått förhandsvärdering av fastigheten av mäklare

– ansökt om upphävande av strandskydd på vår lilla bäck för att kunna dra väg

– haft Länsstyrelsen ute på markbesök gällande skyddsvärda växtarter

– ansökt om samråd enligt 12 kap 6 § miljöbalken hos Länsstyrelsen för att få dra infartsväg

-har ritat vår egen planlösning på huset och förberett för konstruktionsritning på huset av byggentreprenör

– tagit in offerter för ekonomibyggnad och ska välja entreprenör

– ansökt om bolånelöfte

– tagit in offerter på olika trappor av trapptillverkare runt om i Sverige

– tagit in offert på bastu då vi funderar på att färdigställa den själv

Ser fram emot våra kvällar uppe på vår egen kulle. Det gäller att hålla kvar vid målbilden.

Nu är det några riktigt viktiga steg kvar till bygglovsansökan.

– Vi måste ta beslut om den slutliga planen för placering av byggnader efter alla våra besök på marken och funderingar kring både utsikt och ljusinsläpp

– Vi ska skriva slutlig produktionskalkyl, avtal och ta besluten gällande planlösning, interiör och exteriör för huset.

– Vi ska rita ”fackmannamässigt utförd” situationsplan över den nya gårdens byggnader, p-platser, vägar, V/A.

– Vi ska starta företag via Skatteverket för att driva gården…

– Vi ska välja den som ska göra vår bokföring

– Vi ska bestämma vem som ska få uppdraget som kontrollansvarig (KA)

– Vi ska anmäla till miljökontoret på kommunen om nyinstallation av enskilt avlopp

Sen kan vi börja arbeta PÅ RIKTIGT med det som ska skapa vårt hem. Galet, alla dessa saker – de syns ju inte ens…. Men det tål att sägas igen. Jag har aldrig varit med om maken till byråkratisk process.

Vi har valt. Tror jag.

Det här är anledningen!

Det här är anledningen. Anledningen till varför jag strider för att få in en riktig walk-in-closet (eller bättre benämnt klädkammare här i Sverige) i vårt nya hus. Och en välplanerad groventré med gott om garderober…. För att få ordentlig klädförvaring i det nya huset och slippa det här KAOSET med säsongskläder inslängda i skåp halva året. Jag är ju en extremt strukturerad människa…. och jag blir ju förvirrad som satan av att inte se saker överskådligt.

Jag har alltid bott i gamla hus. Fina gamla hus från förr som helt saknar praktiskt smarta lösningar utan som bara är så där snygga som bara gamla hus kan vara… Jag har älskat dem. Trots att de har haft dålig förvaring. Jag har köpt inredningen i gammal stil. Arvegods, fynd från loppisar och auktioner och helt galna inköp från andra sidan Sverige via annons för att bara få tag på just ”den där” möbeln.

Jag är förlovad med en man som är otroligt förstående. Jag har köpt och han har fått uppdraget att hämta upp grejerna. Bra fördelning tycker jag. Han har många och långa historier att berätta om de där resorna. Kortfattat kan vi säga att vi aldrig hittat en enda fraktfirma som varit beredda på att ta sig an uppdraget att frakta våra tunga möbler – så vi… (han) har fått lösa det.

Det ger en bakgrundsbild till varför våra diskussioner om såväl utrymmen för klädförvaring kontra biorum och relaxavdelning kontra extra gästrum blir lite infekterade stundtals här hemma när vi planerar vårt nya hem. Men än värre blir det när jag avslöjar inredningen i det nya huset, där jag faktiskt tänkt att flytta in mina fynd från förr. Inte alla, för många har jag redan i flytten till norr fått offra. Men ni vet, de där riktigt härliga möbler eller de med de riktigt galna historierna bakom…

Som den här. Tyngre än bly, men vackrare än bärnsten.

Då säger han att man inte kan blanda stilar. Gammal och nytt. Men jag säger att i det nya huset måste det flytta in en själ. Eller hur, vad säger ni??

Nåväl, vi tycker olika vi två. Men det är vi som ska bygga vårt framtida hem tillsammans. Vi kommer att få enas förstås i de här besluten om både planlösningar och inredning. Jag har redan förvarnat vår byggentreprenör att han kommer att få agera familjeterapeut under resans gång. Han är speciellt utvald för ändamålet . Vi känner också stor tillit till att han kommer att klara även det uppdraget i hans projekt. Vi utmanade honom lite med att beställa in en betongare i bygget som är hans exflickväns nya kille 🙂 Så att det inte bara är vi som prövas, menar jag.

Du behöver inte veta vart du ska ta vägen. Så länge du vet att du är på väg.

Nu flödar kreativiteten. Och önskelistan på snygga trappor, tjusiga fönster, coola kök, fräsiga detaljer och annorlunda lösningar som är anpassade efter just våra behov blir allt längre. Och dyrare.

Vi har pausat kontakterna med myndigheter och gått över till att ha långa och ingående samtal med entreprenörer inom bygg- och grävarbeten, leverantörer av fönster, trapptillverkare, specialister inom golv, arkitekter och säljare av stort som smått. Och häromdagen avslutade jag sista samtalet med en husleverantör klockan 23.30!

I mitt huvud får det snart inte plats mer än husdetaljer och planlösningar… Jag skulle behöva ha en lång ledighet för att hinna med alla viktiga beslut, men är inne i en intensiv period på jobbet, så det blir inte så mycket ledigt i sommar som jag kanske skulle behövt.

VI är tillbaka där allt brukar hamna för oss i vår familj. Vi gör ingenting ”lite lagom”. Vi har något märkligt behov av att optimera alla våra inköp och maxa alla val i livet. Och nästan alltid ta den krångligaste vägen, bara för att vi fått för oss att det nog blir bättre trots allt… Det där sköna med att beställa ett nyckelfärdigt hus… vi känns vara galet långt bort från det just nu. Huset är plötsligt uppstyckat i molekyler där vi har önskemål på bredden och höjden i alla delar. Men vi vill ju att den största investeringen vi gör i livet, ska bli så som bara vi gillar. Och inte något som passar många. Och då krävs många anpassningar och herrejösses massa val.

Eller så kanske man bara sätter en husbil på marken… tänk vilken flexibilitet. Fast compact-living är nog ingenting i längden…

Har tappat målet i sikte…

Jag har bestämt mig för att älska det här. Trots att huvudet skriker att jag inte orkar fler beslut, mer krångel, ytterligare administration och ännu mer kontakter med entreprenörer, myndigheter, säljare och tyckare.. Efter att ha tagit många avgörande smått osynliga steg så har jag nästan glömt bort… Vad var det vi drömde om att bygga? Vad är det egentligen vi söker i ett hus? Vad önskar vi ha för känsla i vårt nya hem och vad ska det ha för utsida? Herregud, hur kan jag ha tappat bort detta på vägen?

Vi kämpar beslutsamt vidare. Det är många steg än som ska tas. En enskild firma ska bildas eftersom marken är så stor att det klassas som lantbruk, investeringar i markjobb måste göras för att göra den beboelig, en situationsplan ska formas, väg dras och hus och ekonomibyggnad ritas. Vi ger inte upp, men ja.. det kommer att bli en resa. Ett steg i taget, så går det…nog…

Varför kan vi aldrig ta den lätta vägen?

Vår egna nya plats på jorden… och där högst uppe på åsen sätter vi ner bopålarna…

Hjärntrötthet efter juridiska knutar

bana ny väg

Gråzonsproblematik är inte bara en del i mitt yrkesliv. Det verkar generellt gälla inom all form av juridik. Så även inom fastighetsbildningslagstiftningen. På något mystiskt sätt att jag lyckats tråckla mig igenom den här processen, och kan skatta mig lycklig att jag har stor vana av att hantera myndighetskontakter, har grundläggande juridisk kunskap, har ett gott sinne för struktur och planering, är hyfsad på att skriva och förklara och framför allt är sjukt målmedveten. Men i mitt stilla sinne kan jag inte låta bli att undra hur alla människor som inte är smått galna, har en övernaturlig myndighetskoordinationsförmåga och som är i vår situation klarar av denna snåriga ansökningsskog!?

Och ska det verkligen behöva vara så här komplicerat att få bygga en ny fastighet? Ska det verkligen vara så här dålig samordningsförmåga mellan berörda myndigheter? Hur många tillstånd ska man behöva söka och avgifter ska man behöva betala? Jag förvånas hela tiden längs den här vägen…

Alltid lite tyngre att bana ny väg.
Att gå sin egen väg…

Nu har köpet gått igenom. Vi är nu ägare till en helt ny fastighet (mark), ganska precis ett år efter att sökandet efter platsen att bygga vårt hem tog fart på riktigt.

Nu börjar en ny fas i processen. Och jag betvivlar inte, den kommer inte att bli lättare!

Byråkrat-akrobat

Ska man behöva rita en processkarta för att få koll på alla kontakter, blanketter, ansökningar, handläggningstider, kartor, lagparagrafer, situationsplaner och beslutsunderlag som behövs när man vill stycka av en bit mark och bygga sitt nya hem på? Nej, mitt val föll på att starta en blogg. Ett perfekt sätt att sortera tankar, beslut, idéer och viktiga steg i processen på. Och förhoppningsvis kan det hjälpa andra i samma situation som vi…

Inte bara nerförsbackar...
Inte bara en nerförsbacke…

Vår hus-resa började redan i april 2019, då vi fann platsen där vi skulle vilja bygga vårt framtida hem på. Vi tog kontakt med markägaren och till sommaren skrev vi efter en längre tids kontakt ett kontrakt på att vi skulle köpa en bit skogsmark, om alla beslut från myndigheterna gick igenom.

Så i september lämnade vi in ansökan om förhandsbesked i Åre kommun för att utreda om marken ansågs lämplig att bygga en ny fastighet på. Det fanns inte så många hus i närheten, så vi skulle ju skapa lite av en ny trend där uppe på höjden. Under hösten var det en hel del kontakter vi själva behövde ta förutom med kommunen och Lantmäteriet, till exempel med vägsamfällighet (som var mycket tillmötesgående och skrev ett skriftligt underlag till kommunen), Trafikverket för att få förhandsbesked för utfart (de var jättesnabba! , Skogsstyrelsen (som inte hade några invändningar mot att en del skogsmark skulle omvandlas till betesmark).

12 december 2019 fick vi ett positivt förhandsbesked. Då var det dags för att lämna in ansökan till Lantmäteriet för avstyckning av marken för att kunna fastighetsbilda en ny lantbruksenhet. Vi fick redan i januari en mycket engagerad och positiv handläggare, då vårt ärende hamnat i förtur. Det ska man nämligen se till att be om då man ska bygga en permanentbostad, så går det mycket snabbare! Han gav oss feedback på att han nog aldrig sett en så genomarbetad ansökan och det gjorde också hans beslut mycket lättare. Alla 13 bilagor med det beslutsunderlag han behövde var på plats! Jag hade dessutom skrivit en beskrivning om hur vi tänkte använda marken, eftersom det annars kan vara tveksamt att få stycka av så mycket skogsmark. För ska man bilda skogsfastighet så krävs en bärighet på ekonomin i skogen vilket kräver ganska mycket skog (200-250 kubik per år) och ska man bilda lantbruk är det ju betesmark och inte skog man ska ha…

Redan 31 januari hade dock Lantmäteriet fattat sitt beslut om att bilda en ny fastighet. En månad senare hade tiden för att överklaga passerat och vår nya fastighet kunde registreras i fastighetsregistret! Så nu kan vi faktiskt fira en stor milstolpe på vår långa och krokiga resa på vägen att bygga upp vårt nya hem. Även om det känns som att vi knappt lämnat perrongen ännu….

Jag är inte född medelmåtta.

målmedveten

Mitt motto har alltid varit att gå lite längre. Inte nöja mig. Att spränga gränserna. Att alltid testa… lite till…. för det finns faktiskt inga gränser, utom de man själv sätter. Inom lagens gränser förstås, men med vetskapen om juridikens och livets många gråzoner.

För mig handlar det om konsten att alltid gå lite längre….. så även i denna resa… När vi satte våra mål för hur vi ville bygga vårt nya hem var målet ganska enkelt från början. Vi ville bygga hus och ekonomibyggnad, med gott om mark för att själva kunna utveckla vår egen omgivning. Det visade sig med svenska regler inte vara alls så enkelt som det låter.

Men…. jag är ingen medelmåtta. Utan en alldeles för envis en, som efter veckor av inläsning av tidigare rättsfall, lagparagrafer och otaliga samtal med olika myndigheter insåg att det kan gå att genomföra det vi skulle önska… kanske… Men vägen kommer att vara snårig och säkert både lång, krånglig och arbetsam. Att inte våga satsa kändes faktiskt aldrig som ett alternativ, trots att vi då och då tvivlar på att vår egen förmåga kommer att leda oss ända in i mål.

Men, det enda som kan göra drömmen omöjlig är rädslan för att misslyckas!

målmedveten
Work hard, dream big!