De sista månaderna har varit hektiska. För att inte säga fokuserade. Ibland galet stressade och utmattande. Först på att göra klart för slutsamråd och inflytt, och sen för att faktiskt flytta in. Det tog hela sommaren. Och faktiskt hela hösten för att komma på plats… Märkligt, den till synes lättaste flytten av dem alla -åtminstone avståndsmässigt- blev den svåraste.
Men nu är vi här. Och det känns fortfarande relativt overkligt. Någonstans har jag alltid längtat hit. Och nu är jag här.
Jag har drömt om och funderat över. ”Var finns den där platsen, som ska bli min plats i livet? Vem bor där nu, vad händer där när jag lever här just nu?” Vad jag inte visste då, var att den platsen var en skog. Som stod där – alldeles härligt naturlig. Och bara väntade på att vi skulle finna den.
På ett bröllop för herrans massa år sen, i ungdomen, svarade jag på frågan ”vem är din dröm-man” och svarade ”Den norrländska mannen”. Och nu har jag honom, med hull och hår. Och honom har jag hållit fast vid i snart 19 år. Sjukt länge, om du skulle frågat mig då.
Och i diskussioner om livet och var min plats på jorden är har jag alltid kommit tillbaka till samma svar. ”Jag passar nog allra bäst i en koja i skogen”. Och nu jag jag hittat hem, byggt min egna koja i skogen. På betryggande avstånd från människobyn.
Men vilken människoby sen !!! Vi gillar ju både den, vår omgivning och vår borg. Här byggs vår framtid, sakta men säkert.
Men vägen har inte alltid varit rak. Det har varit många kockar i soppan……… Och vilken soppa att koka sen – med ständigt nya galna upptåg.
Och – det var inte alltid det gick vår väg. Om man blickar bakåt var det faktiskt rejält många gånger som man var tvungen att använda tålamodet -som man inte har…
Men målbilden var alltid densamma. Bygg det vi ritat. Bygg drömmen vi har. Vår vision. Vik inte en tum. Alltid lite till! Det högsta är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall!!
Ja, jävlar – vad envisa vi var och är. Stackars satar som skulle förverkliga vår dröm….
Men det gjorde de.
Och nu lever vi här. På Grannsidan. Resan kommer att fortsätta, så länge till. Och livet , det hoppas vi kommer bjuda oss på en framtid såsom vi bara kan drömma.
Det är inte för att saker är svåra som vi inte vågar. Det är för att vi inte vågar som saker är svåra.
Vi är så tacksamma för att vi tog modet till oss och vågade. Och kämpade. Och inte vek en tum på drömmen av det vi ville skapa.