Problemet med stora visioner är att man lätt kan åka i diket emellanåt. Och så ligger man där, och tittar på stjärnorna. Men man kommer liksom inte upp, man har kört sig lite trött. Huvudet är fullt av tankar som tänkts och drömmar som drömts.
Vissa dagar känns det just så. Och oftast somnar man då med kläderna på. Men så vaknar man igen, med nya krafter och spottar i nävarna och börjar på nytt med allt det man behöver göra.
Det finns nämligen en baksida av stora drömmar. Och det är väl just det, att de ibland är svåra att leva upp till. Utmaningen med att tänka stort är att man nämligen måste tänka hela vägen, varje steg. För det finns ingen given stig. Våra visioner för vår framtid är tillkrånglade, men vi får hela tiden fokusera på att välja att se framstegen. Det är därför oerhört värdefullt och ångestreducerande att läsa bloggen baklänges, för att inse hur långt vi faktiskt kommit. Den har ju trots allt kommit till av egoistiska skäl, för att kunna hålla koll på processen och för att kunna se tillbaka på framstegen de där dagarna när man bara vill dra täcket över huvudet.
I den här processen är det inte bara ritningar som ska funka, tillstånd som ska följas och mängder av beslut som ska tas längs vägen, utan det är också bygglampor, elcentraler och annat till snickarna som ska inhandlas, skog som ska gallras och eldas, betonggolv som ska impregneras och nu är också isoleringen framkörd till vårt alldeles egna bygglager. Snart är det dags att börja göra lite eget arbete på bygget – isoleringen av ekonomibyggnaden. Ett arbete vi väljer att göra själva för att hålla budget då priserna för byggmaterial bokstavligen rusar. Maken till dålig tajming tycker jag… Men man får hela tiden fokusera på det man kan påverka och göra det bästa i varje val.
”Sikta mot stjärnorna och du når åtminstone trädtopparna. Sikta mot trädtopparna och du stannar på marken. ”